Sjöar, regnskog och vackra utsikter
Efter drygt 600 mil i Nya Zeeland och en lång väg runt östkusten landade vi i nationalparken Te Urewera och framförallt sjön Waikaremoana.
Vi kom till ett fantastiskt ställe med mängder av vandringsleder.
Hela nationalparken ligger i ett bergigt område och den stora sjön är på runt 500m över havet. Vilket gör att luften känns kallare än på många andra platser vi varit på.
Veckans vattenfall hittade vi redan första dagen!
Campingplatserna vi bodde på låg alla väldigt fint till. Första dagen som även var väldigt blåsig hade vi överraskande nog den här utsikten över bilen på väg upp till en utkiksplats.
Vandringsleden gick rakt igenom en naturlig tunnel.
På toppen blåste vi nästan ner av den kraftiga vinden.
På kvällen när vi i lugn och ro låg och läste i bilen hörde vi en bil komma. Ellan spanade och sa att det var en polis, Johan trodde som vanligt inte på henne tills det plötsligt stod en äldre polisman i dörröppningen. Det visade sig att han inte ville gripa oss utan bara var oväntat social. Det hela slutade med att Ellan bjöd in han i bilen och vi satt och pratade i timmar. Förmodligen första och sista gången vi hänger med en polis i vår van. Oturligt nog vågade vi oss aldrig på att be om en bild, vilket vi ångrar djupt!
Dagen efter fortsatte vi vandra. Nationalparken bestod av regnskog, berg och ett par sjöar.
Vi vandrade 4 timmar ut i djungeln tills vi snubblade över en egen paradisstrand med kristallklart vatten. Vi svalkade av oss i det kalla vattnet som vi i efterhand fick veta var bland det renaste i landet på grund av dess avlägsna plats och höga höjd över havet.
Svettiga men nöjda över våran dag åt vi en god lunch på stranden.
Dagen därpå tog vi oss upp till den högsta utkiksplatsen i området.
Även vägen upp hade många bra platser att stanna och njuta på.
På toppen la vi oss och vilade på kanten av stupet.
Nere vid sjön igen hoppade vi från klipporna ner i vattnet för att svalka oss.
Vi hittade även ett konstverk inristat i stenen.
Efter 3 dagar med intensiva vandringar var vi rejält övertrötta när vi tog oss till kvällens camping!
Tillbaka till civilisationen gick vi efter Johans syster Elins klassiska resonemang: har man tränat får man unna sig!
